Om konsten att kompromissa

Om konsten att kompromissa

Om konsten att kompromissa, komma samman och att veta när det är läge att backa en bit för att nå fram till beslut och resultat, det tror jag är ett ämne som det skulle behöva skrivas en hel bok om. Med exempel från olika tidsepoker och sammanhang – och med noggranna genomgångar om vad som faktiskt hänt både när kompromisser fått olika parter att kunna enas och när viljan att kompromissa inte fungerat utan konflikter och styvnackade åsikter fått segra.
Jag tror att det skulle vara spännande läsning, och en som inte bara jag utan väldigt många fler skulle kunna lära oss en hel del av.

Att ställa krav kan göras på många sätt och med många olika utgångspunkter.
I min värld finns det krav som är rättfärdiga och som absolut ska tillmötesgås – bra arbetsmiljö, en lön det går att leva på, rätt till liv, rätt att få vara och leva som den en är, exempelvis.
Att parterna på arbetsmarknaden i sina förhandlingar om löner och arbetsförhållanden i stort måste kompromissa är en självklarhet – det handlar trots allt om parter som har och företräder olika intressen.

Men visst – att säga ”jag vill ha allt genast och jag vill ha det nu”! skulle självklart vara kul och kännas bra, i synnerhet om jag är övertygad om att mina krav är rättmätiga och skulle göra livet och världen så oerhört mycket bättre. För mig, och i bästa fall också för andra.
Fast så fungerar det ju sällan i ”riktiga” livet.
I det stora och det lilla måste de flesta av oss kompromissa, vara villiga att avstå något för att få något annat. Ta en vanlig familj med säg tre, fyra eller fem medlemmar. Där kompromissas om en hel del till vardags – om vad som ska serveras till middag, skärmtid för familjens barn- och ungdomar, storlek på veckopeng, läggtider, umgänge med kompisar, fördelning av allt som ska göras hemma för att få vardagen att fungera för alla.

På jobbet måste vi också kompromissa – när måste saker verkligen göras, måste vi ha julpynt i alla gemensamma lokaler, hur ska vi göra för att alla ska komma till tals och känna att de blir lyssnade till … listan kan göras lång men handlar i grunden om att kompromissa, komma samman och veta när det är dags att backa.

Att ställa krav vad gäller frågor som ska hanteras i politiska sammanhang är sällan en framkomlig väg. Politik handlar till stor del om att kompromissa, att vara villig att lyssna, att avstå något för att få något annat.
Att på allvar tro att alla de politiska kraven just jag och den gruppering jag företräder ska hörsammas och gå igenom, är lite väl naivt och godtroget. Politikens styrka är ju bland annat att olika åsikter och krav bryts mot varandra, argument möts av motargument, att diskussionerna får föras högt och fritt och att de olika företrädarna i slutänden, förhoppningsvis, kan komma samman och enas om något som alla känner att de kan leva med.

Så går det inte alltid, ibland får några bita i det sura äpplet och inse att fler, majoriteten, tycker något annat än jag. Då får en samla sig, ladda om och försöka hitta nya argument och angreppsvinklar och komma igen. Acceptera att jag kämpade väl, att jag vann mycket men inte allt, och nöja mig med det, för nu.

Folkomröstningen om Framtidens skola är genomförd och rösterna räknade.
En överväldigande majoritet av de Luleåbor som röstade (38 procent), lade sina röster på Alternativ 1 – vad alla de som inte röstade egentligen tycker har vi ingen aning om.
Resultatet har lett till att Socialdemokraterna och Moderaterna i fullmäktige har beslutat att stoppa projektet Framtidens skola, att låta fattade beslut som hunnit verkställas stå fast, att de beslut som inte genomförts inte heller gör det och att överväga att förskolan i Vitå kan flytta sin verksamhet till Vitåskolan.

En typisk kompromiss, där ingen av parterna får allt de vill och krävt, men en del.
Det borde alla kunna leva med.

/Lena Edenbrink, s-föreningsordförande för HBT-Socialdemokrater