Lyft blicken och ge ett leende till någon

När jag var barn och drömde om att som vuxen förändra världen, så var det utifrån min verklighet då. Jag växte upp i fattigdom och krig. Människor mådde dåligt för att de saknade frihet, hem, mat och tvingades fly för livet. Idag lever jag i en annan verklighet, en verklighet där allt fler människor mår sämre trots att vi är fria, har bostad och mat på bordet, så vad är det vi saknar?
Jag trodde aldrig att jag som anser mig själv vara världens optimist skulle inleda min text så. Men det är en verklighet som jag ser i min vardag i kontakten med andra människor. När jag besöker skolor och arbetsplatser får jag höra att många mår psykiskt dåligt.

I min roll som politiker får jag ofta höra: hur kan du förändra och förbättra detta? De här människorna som ofta beskrivs med siffror och statistik är någons mamma, någons barn, någons vän, vi möter dem varje dag, på bussen, i skolan, på jobbet, gymmet eller på barnens aktiviteter.Men sanningen är den att vi inte ser varandra. Vi har en mentalitet som gör att vi springer upp för trapporna för att inte se grannen eller ställer oss i andra kön för att inte se klasskompisen eller pratar i telefon för att slippa stanna och prata med den vi möter. Jag har upplevt det själv och jag ser det varje dag.

Det sägs att vi människor är flockdjur, men det är inte många flockar av människor jag möter när jag går på mina promenader. När vi väl får chansen vill vi vara för oss själva för att ladda batterierna. Vi går på gymmet och hoppas att ingen annan är där, vi går en annan väg för att slippa träffa dem vi kanske känner. Är det då konstigt att många av oss mår dåligt? Sen jag var barn har jag hört min pappa säga att ensamhet inte är menad för mänskligheten. Om han nu har rätt, varför väljer vi då att vara för oss själva? Vi är ensamma i allt större grad idag.

Vi låser gärna in oss själva i bostaden efter en jobbig dag på jobbet eller efter ett jobbigt besked. Varför? Är det inte för de stunderna vi har varandra? Att vara där för varandra, hjälpa och finnas tillgängliga, att vara en röst som lugnar och ge en värmande kram. Att få höra från någon att du inte är ensam. Vissa dagar är jobbiga, vissa månader och år är ännu jobbigare, men du är inte ensam. Prata med en vän, en kollega, en klasskompis. Berätta om det som tynger. Lyft på blicken när du går på stan och möt någons ögon och ge ett leende.
Fråga hur de i din närhet har det. Den här ensamheten och hopplösheten kan du förändra. Låt det inte bli för sent. Låt dig själv inte ställa frågan: var det ingen som såg? Se du, lyssna du och var där du.

Våra sinnen kan åstadkomma magi om vi använder dem fullt ut. Var där för varandra och våga be om hjälp för du är inte ensam. Som svar på frågan om vad jag kan förändra och förbättra, så lovar jag att jobba varje dag för ett samhälle där du känner dig inkluderad, där du får vara den du är, där du känner trygghet, och vet du, jag kommer att se dig och le mot dig. All kärlek till er.

Farida Jamshidi ordförande miljö- och byggnadsnämnden, Luleå kommun